Möt Magnus Nylander - Wellons Nutritionsexpert

Magnus Nylander är medicine doktor, tandläkare och näringsforskare. Efter sin utbildning och forskning vid Karolinska Institutet arbetade han under många år med vitaminforskning under den legendariska vitaminforskaren, professor Karl Folkers, vid Institute for Biomedical Research, som är en del av Texas universitetet i Austin. Magnus har vidare bl.a. arbetat med projekt rörande särskilda växtämnens/adaptogeners återhämtande och stärkande effekter vid hård fysisk träning, vid Swedish Herbal Institute Research and Development. Magnus har hjälpt många elitidrottare att optimera sin prestationsförmåga genom näringsterapi vilket bidragit till en mångfald individuella OS- och VM-medaljer. Idrottare Magnus har arbetat med är exempelvis brottaren Martin Lidberg, Peter Forsberg, Vasaloppskungen Daniel Tynell och Norska Längdåkningslandslaget med bl.a. Björn Dählie, när de var på topp under 1990-talet. 

När uppstod ditt intresse för näringsterapi?

Redan som barn köpte jag min första bok om vitaminer och tyckte att det var så fascinerande! Jag minns att jag gick i 6:te klass, så jag har nog alltid varit intresserad av ämnet.

Som tonåring testade jag att äta extra C- och E-vitamin och upptäckte att det inte blev riktigt lika många förkylningar. Så, det började inte med lite egna ”sonderande” tester av hur näringsämnen kunde stödja hälsan. Men när jag som överläkareassistent kom till Värnpliktsverket och var med och testade omkring 18.000 unga män vid mönstring blev jag ytterligare uppmärksammad på hälsa och nutrition. Vi förde noggranna data i en tid då det inte var lika vanligt att digitalisera data. 

Från tandläkare till vitaminforskare - hur kom det sig att du tog det steget?

Under min första tjänstgöring i Dalarna hamnade jag hos en tandläkare dit många amalgamskadade patienter sökte sig för att få hjälp. Han hade en holistisk inriktning som var mycket ovanligt på den tiden och han ordinerade bl.a. kostråd och näringstillskott på kliniken till sina patienter. 

Jag gjorde mitt examensarbete på tandläkarhögskolan om kvicksilver i saliven och såg hur mycket kvicksilver som fanns i saliven hos en patient med amalgamfyllningar. Det ledde till att jag vidareutbildade mig inom toxikologi samtidigt som jag arbetade vid Folktandvården. När det dök upp en forskningstjänst på Karolinska institutets medicinska fakultet sökte jag, fick tjänsten och började livet som forskare. 

Under forskarutbildningen inriktade jag min egen forskning på kopplingen mellan amalgam i tänderna och besvär av kvicksilver hos människor. De flesta auktoriteter hävdade att det var försvinnande lite kvicksilver som kunde frisättas från fyllningarna men vårt forskningsteam fann ett tydligt samband mellan mängden amalgam i tänderna och kvicksilver i de inre organen. Det mest kritiska organet som tål minimalt av kvicksilver är vår nervvävnad i hjärnan. Resultaten av forskningen tog skruv och vi blev en internationellt ledande forskargrupp och inledde samarbete med amerikanska forskare. Jag hade snart inkluderat det första näringsämnen i vår forskning, nämligen spårelementet selen, som utgör ett nödvändigt ämne i våra ”rostskydd” eller antioxidativa försvar, samt dessutom kan komplexbinda sig till kvicksilver och direkt avgifta denna lömska och giftiga tungmetall.  

Så du fortsatte din bana inom näringsforskning?

Ja, efter att ha avslutat forskarutbildningen och doktorerat vid Medicinska Fakulteten ökade mitt intresse för näringsintagets grundläggande betydelse för våra försvarssystem och välmående. Efter att ha börjat med det livsnödvändiga mikronäringsämnet selen (mitt avhandlingsarbete handlade om studier av kvicksilver och selen hos människa och apa), så inkluderande vår forskning snart i någon mån i stort sett alla mikronäringsämnen, d.v.s. vitaminer, mineraler, spårelement samt vissa vitaminliknande ämnen (främst coenzym Q10) plus en mångfald fettsyror. 

Vi inledde även studier där vi ”screenade” idrottares och andra gruppers näringsstatus i Skandinavien. Vi fann då att det var relativt vanligt med brister av flera vitaminer och andra mikronäringsämnen. Något som med eftertryck pekade på att många äter för ensidigt och att maten inte innehåller så mycket näringsämnen som vi tror. Jag hade därvidlag träffat professor Karl Folkers och ingick då i hans vitaminforskningsgrupp i Texas. Tillika ingick jag i professor Peter Eneroths forskargrupp på Enheten för tillämpad Biokemi på Karolinska Institutet och detta ledde bl.a. till amerikansk-svenska forskningsprojekt rörande främst coenzym Q10. Vi fann exempelvis att äldre ”fräscha” människor i ”100-års åldern” har betydligt högre vävnadsnivåer av coenzym Q10. Kanske inte så förvånande ur biokemisk synvinkel, eftersom Q10 är en avgörande länk för våra mitokondriers (energifabrikers) produktion av energi.     

Vad tycker du är den största missuppfattningen kring näringsterapi? 

Nutrition och näringsterapi är grundläggande för all vård och hälsa men beaktas ofta alldeles för dåligt. Ofta generaliserar medicinska auktoriteter och drar alla vitaminer över en kam. Vitaminer är per definition helt livsnödvändiga men är högst olika ämnen rent kemiskt. Vi måste se helheten; ingen kedja är starkare än dess svagaste länk och inget av dessa ämnen kan ersätta ett annat.

Det är också viktigt att förstå skillnaden mellan DRI (Dagligt Rekommenderat Intag) och ODI (Optimalt Dagligt Intag). ODI utgör ofta betydligt högre intag av näringsämnen än RDI eftersom RDI endast betecknar minsta möjliga intag innan tydlig brist uppstår. ODI handlar istället om att fokusera på att optimera intag av olika ämnen för bästa prestation och hälsa. Genetiskt kan vissa ha betydligt mycket högre behov utav vissa ämnen än andra. Behovet av flera vitaminer kan även påverkas kraftigt av våra levnadsvanor.

Finns det några generella nycklar till hälsa utifrån ditt näringsperspektiv?

I dessa ”pandemitider” brukar jag trycka på två nyckelämnen; zink och D-vitamin. Dessa båda behövs för att våra mest ”överordnade” immunförsvarsceller, T-cellerna, ska mogna och utvecklas riktigt i Thymus (zink) och kunna ”väckas” (vitamin D) när de behöver arbeta - så dessa två mikronutrienter är av största vikt att få tillräckligt mycket av för att immunförsvaret på bästa sätt ska kunna skydda oss mot farliga inkräktare som virus och bakterier!